Alla borde ha lite ,,Williams'' inom sig

Det är lördag morgon och klockan visar halv sju, dags att börja jobba. Jag är lite trött då jag inte sov så mycket under natten.
Det är redan supervarmt och soligt ute och verkar att bli en härlig dag, naja i alla fall för dem som får vara ute och inte behöver stå här inne tänker jag...
Vid klockan sju kommer det en tjej med sin pappa in till receptionen och hälsar och säger ,,Men hallå vilken underbar härlig dag är inte det idag?!"

 

Hennes ögon glittrar och hon utstrålar värme och glädje och detta smittar av sig direkt, så att jag börjar le omedelbart och svarar:,,Jaa eller hur det är väl supersoligt och varmt ute?!'' ,,Vad gör du här om dagarna då ?'' ,undrar hon. Jag förklarar för henne att jag jobbar här. Då ser hon min namnbricka och säger:,,Meeen vilket fint namn du har Johanna! Jättefint!'' ,,Tack M. ditt namn är jättefint med'', svarar jag. Stolt visar hon mig sin egen namns bricka! Jag kan inte sluta le och undrar om hon inte skulle käka frukost ? ,,Ju juste det, hej då vi syns sen!"

 

När hon går känner jag mig lite konstigt och börjar reflektera lite över mig själv. Jag som egentligen skulle beskriva mig själv som en väldigt öppen och glad person, känner mig helt plötsligt lite surt och undrar om jag är lite mer distanserad trevlig och kanske verkar mer artig än glad från hjärtat i jämförelse till denna tjejen! Varför får inte jag ut mina känslor på ett lika naturlig sätt, som hon utstrålar den där glädjen och värmen? Håller jag kanske tillbaka det på något sätt?

 

Lite senare möter jag dem igen, hennes pappa ska köpa något åt hennes allergi, då det kliar i halsen. Denna gång står jag dock på andra sidan av repan bredvid henne. Jag kallar henne vid sitt namn och frågar:,,Hur går det med halsen?'' Med stora ögon och lite överraskat över att jag kommer ihåg hennes namn kollar hon på mig! Jag märker det och säger ,,Men det är ju klart att jag minns ditt namn!" Hon blir super glad och kramar mig! Flera gånger under denna helg stöttar jag på henne och flera av de andra barn och ungdomar som är här med sina familjer, som alla tillhör samma grupp. Och varje gång så blir jag bemött av denna glädjen!

 

På söndag är det dock lite andra känslor som sprids, alla är lite ledsna. De ska nämligen åka hem igen och behöver säga hej då till alla sina vänner. En helg som de tyckte var underbart närmar sig sitt slut. Jag känner igen mig då även jag alltid tyckte att det var svårt att säga hej då när något fint tar slut, men detta är väl ingen konstig?

 

Sen sprang jag på M. och hennes pappa igen, nu ska de åka hem.
Hennes pappa förklarar att det är lite känslig just nu för henne, att hon är lite ledsen. 
,,Då ska du få en stor hejdå-kram av mig M'', svarar jag.
Då säger hon ,,Ja det ska DU få!'' Jag måste le och kramar henne.
,,Hörru du kommer säker få flera härliga helger som denna, men jag förstår att det inte alltid är lätt att säga hej då, det är ok att vara lite ledsen!'' Då kramar hon om mig ännu tätare och trycker sin huvud mot mig! ,,Johanna jag älskar dig", säger hon.
Jag blir super rörd, detta hade jag inte förväntad mig att höra. Vi kramas lite till och jag berättar för henne, att jag tycker att hon är en väldig fin person. 

 

Dessa härliga människor var inga vanliga gäster utan tillhöra Williamssyndromsföreningen, som kommer till oss varje år.

Nu känns det lite tomt här på hotellet, dem spred så mycket positiv energi och glädje. Med vad innebär det egentligen att ha Williamssyndrom? Vad är olika kännetecken och egenskaper?

 

•  Socialt utåtriktade
  
•  Är bra på att prata med andra och har intresse för människor
•  Visar omtänksamhet mot andra
•  Är musikaliska och har rytmkänsla
•  Vanligt med hjärtfel
•  Sen i utveckling
•  Ojämn begåvningsprofil
  
•  Svart med koncentration
•  Svårt för matematik och siffror
•  Svårt att skriva och rita
•  Svårt att röra sig smidigt
   Känsliga för höga o plötsliga ljud
   Ängsliga och rädda för olika saker
  

 

 
Om vi alla skulle ha lite Williams inom oss, så skulle det kunna bidra till en mycket mer fridfull, trygg och varm värld!
Vi kan lära oss otroligt mycket av dem tycker jag. Framförallt av deras pratgladhet, hur dem bemöter andra människor, visar intresse och omtanke. Varför håller tillbaka sina känslor om man istället skulle kunna smitta av sig sin glädje ? Eller blir bemött när man våga visa sina negativa känslor som det naturligaste i världen ? Är vi rädda att vi blir dömda?

Den här helgen fick jag uppleva hur dessa barn och ungdomar tar kontakt med andra människor och visar helt naturligt sina känslor. Alt från att vara ledsna och arga till att vara glada, precis som man ska göra. Jag beundrar verkligen dem och såklart deras familjer! Det kan inte vara lätt att hanterar det när deras barn visar alla deras känslor på ett så rakt och öppet sätt, för såklart är inte alla barn alltid bara glada! Och det kan inte hellre vara så enkelt att skydda sitt barn när den är såväl öppen till många främmande människor!!
Men den där glädjen kan vi tar med oss tycker jag! Att vi visar mer intresse och omtänksamhet för de människor runt omkring oss!
Vi alla kan bli mycket bättre på att våga visa våra känslor! Våga vara sårbara, våga vara sig själva. 

Jag är verkligen tacksam att jag fick chansen att träffa detta gänget nu redan två år i rad.
Jag ser upp till dem och uppskattar hur bra de är på att sprida glädje!

Delad glädje är dubbel glädje, och delad sorg är halv sorg!